Växtskydd Prognoser

Potatisbladmögel

Biologi

P. infestans, som orsakar bladmögel och brunröta på potatis, kan angripa stjälkar, blad och knölar. Övervintringen sker i infekterade knölar. Då potatisen gror kan mycelet växa in i groddarna och komma upp på stjälkarna. I samband med långa fuktiga perioder uppkommer symtom på stjälkar och bladskaft i form av mörka strimmor. I dessa bildas mycel med zoosporangier som är patogenens förökningskroppar. Sporangierna kan spridas med vinden över långa avstånd, och kan sedan infektera nya plantor. Infektionen sker mestadels genom att sporangiet kläcker zoosporer vilka sedan fungerar som infektionskroppar. Sporangiet kan även gro direkt och infektera, men detta får anses som relativt ovanligt. Zoosporangierna kan spridas med regnstänk till omgivande plantor. Detta spridningssätt är viktigt för den första spridningen efter det att ett angrepp kommit in i fältet. 

Efter infektion bildas mycel och allteftersom detta breder ut sig i plantan bildas fläckar av död vävnad. Under fuktigt väder tränger mycel ut i gränsområdet mellan frisk och angripen bladvävnad och producerar stora mängder sporangier. Detta mycel kan ses som ett grå-vitt ludd runt den döda fläcken, speciellt på undersidan av bladet. Om vädret är gynnsamt för bladmögel, det vill säga varma och fuktiga dagar och svala och daggrika nätter, kan nedvissningen gå mycket snabbt. I extremfallet kan tiden mellan första symtom till helt död blast vara en vecka eller mindre.

Nedanstående figur och tabell visar vilka väderfaktorer som har störst betydelse i olika delar i svampens livscykel.

.   

Om sporangier eller zoosporer tvättas ner i jorden av regn eller bevattning kan knölarna infekteras. Detta kan även ske genom kontakt med smittbärande blast eller jord vid upptagning. Sporangierna är emellertid kortlivade. De kan under gynnsamma förhållande överleva 2-3 månader, men det stora flertalet dör efter bara några dagar.

P. infestans är heterotallisk med två kända parningstyper, kallade A1 och A2. Heterotallism innebär att svampen inte kan föröka sig sexuellt utan att dessa två parningstyper samexisterar. Potatisbladmögel anses ha kommit till Europa i mitten på 1800-talet med importerad utsädespotatis från Mexiko. Vid denna första migration introducerades emellertid endast en parningstyp, A1. Detta medförde att svampen i princip överlevde genom vegetativ förökning av den ursprungliga svamppopulationen. Svampen spreds på detta sätt som levande mycel i växtmaterial från säsong till säsong, mestadels i infekterat utsäde. Vid en andra migration under 1970-talet infördes även A2-typen till Europa, även denna gång med importerad utsädespotatis. Under 1980-talet konstaterades sedan förekomst av A2 i många länder, även Sverige. 

Sexuell förökning ger möjlighet till större genetisk variation hos patogenen och detta medför en mångdubbelt större risk för ett förändrat uppträdande hos svampen, t ex en ökad aggressivitet och snabbare anpassning till exempelvis nya fungicider och sorter. En annan mera direkt följd av sexuell förökning är att oosporer kan bildas. Med dessa kan svampen överleva i jorden, och infektion från oosporer i jorden skulle kunna starta en epidemi så snart förhållandena är gynnsamma och en värdväxt finns tillgänglig. Detta skulle medföra tidigare start av bladmögelepidemier, kanske redan i samband med potatisens uppkomst. Primärinfektioner härrörande från marken skulle också ge infektion på lågt sittande delar av plantan som är svåra att nå med kontaktverkande fungicider. Oosporbildning i ett bestånd skulle ge svampen bättre möjligheter att överleva ogynnsamma perioder under en säsong, till exempel torka eller upprepade fungicidbehandlingar. Tänkbart, men ej visat, är att oosporer skulle kunna infektera knölar direkt i jorden utan att komma upp på blasten. Detta skulle göra sjukdomen omöjlig att bekämpa med de metoder som tillämpas nu, det vill säga främst fungidbehandling av blasten. 

Sedan 1997 bedrivs projekt avseende parningstypsinventering och genetisk kartläggning av Phytophthora infestans finansierat av Jordbruksverket. Resultaten visar att båda parningstyperna är spridda i landet. I vissa fält har båda parningstyperna hittats, och även oosporer av P. infestans har påträffats i enstaka fält. Den samlade erfarenheten av dessa undersökningar visar att förutsättningarna finns för sexuell reproduktion och uppkomst av markburen smitta dvs. oosporer i jord.