VÄXTSKYDDSprognoser

från SLU

NR 1, 2001-05-11

FRITFLUGA – RISKBEDÖMNING 2001

Den regniga väderleken under sommaren 2000 bör ha missgynnat fritflugan, speciellt i Mellansverige där det regnade mest. Mängden övervintrande fritflugor bedöms därför som måttlig eller liten, men såtidpunkt och väderleken under havrens känsliga period har stor betydelse för hur stora angreppen blir. I områden som Götalands skogsbygder finns alltid risk för angrepp i sent sådda fält om väderleken blir gynnsam för fritflugans äggläggning.

Fritflugan orsakar främst skador i havre. Honorna lägger ägg på späda plantor och efter kläckningen borrar sig larven in i plantan och förstör huvudskottet. Havreplantan är som mest mottaglig i 2-bladstadium, därefter avtar känsligheten snabbt och redan i 4-bladstadium är plantan motståndskraftig mot angrepp. Starka angrepp kan resultera i skördeförluster i storleksordningen 10-20 dt/ha. Risken för angrepp varierar i hög grad från år till år och mellan olika områden. Värst utsatta är sent sådda havrefält i skogs- och mellanbygder. Problemen är störst i Götalands skogsbygder, medan angreppen oftast är av mindre betydelse i slättområden. Vårvete är också mottagligt för angrepp, men odlas i mindre omfattning i riskområden och på jordar där sådden sker sent. Vårkorn är mer motståndskraftigt eftersom fritflugelarver har svårt att tränga in i kornplantor.

Angrepp i höstsäd är ovanliga och förekommer vanligen bara i mycket tidigt sådda höstsädesfält. Detta beror på att fritflugan är beroende av varm väderlek för att vara aktiv, äggläggningen upphör helt vid temperaturer under 14-15 °C. Under år med normal väderlek är det därför för kallt efter uppkomsten för att höstsäden ska drabbas av angrepp av betydelse.

FRITFLUGANS LIVSCYKEL

Fritflugan övervintrar som larv i gräs- eller stråsädesplantor. De flesta av de övervintrande larverna befinner sig i det sista (tredje) larvstadiet och är klara för att förpuppas när det blir varmare under våren. I vissa fall kan dock larverna lämna det skott där de övervintrat för att angripa ett nytt skott innan de förpuppas. De observationer som gjorts tidigare år pekar på att förpuppningen sker i slutet av april eller början av maj. Prover tagna i år visar att flertalet larver ännu inte förpuppats, men på lätta, varma jordar kan förpuppningen ha påbörjats.

Under år med varm vår kan utflygningen från övervintringsplatserna ske redan i slutet av april medan den under kallare år kan dröja till början av juni. Fritflugan lägger under försommaren ägg på vårsäd eller andra gräs. I juli kläcks de vuxna flugorna och dessa kan då lägga ägg i havrevippor från vippgång och ca två veckor framåt. Larverna äter av kärnanlagen och förpuppas innanför kärnans skal. I augusti - september kläcks de fullbildade flugorna från vippgenerationen. Äggläggningen under hösten sker i gräsmarker där tillgången på späda skott är god. Betesmarker utgör de bästa övervintringsplatserna men även vallar och tidigt sådd höstsäd kan utnyttjas. Andra gröna marker, som mellangrödor och omställningsmark, är mindre lämpliga eftersom gräset ofta är för långt utvecklat på hösten för att angripas. Med undantag av hundäxing är samtliga vall- och betesgräs värdväxter, men fritflugan föredrar späda arter som ängsgröe, rajgräs eller rödsvingel.

RISKFAKTORER FÖR ANGREPP

Risken för angrepp av fritfluga är beroende av flera faktorer; tidpunkten för inflygningen till havrefälten i förhållande till havrens utveckling, väderleken under den period när havren är mottaglig för angrepp, mängden övervintrande flugor olika år och i olika områden.

Tidpunkten för inflygningen till havrefälten kan förutses genom att värmetillskottet över 8 °C under vår och försommar summeras. Havrefält som uppnått 1,5-bladstadium senast när temperatursumman 90 daggrader uppnåtts löper liten risk drabbas av angrepp över skadetröskeln (ca 10 % angripna huvudskott). Daggradsprognoser har använts sedan mitten av 1980-talet och har visat sig fungera bra för att avgöra vilka fält som är sådda tillräckligt tidigt för att undgå angrepp. Vissa år med varm försommar och stor förekomst av fritflugor, som 1990 och 1995, har det dock förekommit angrepp över skadetröskeln även i fält som uppnått 1,5-blad redan vid ca 70 daggrader. Ett annat problem är att metoden endast är avsedd att användas som negativprognos, dvs för att avgöra vilka fält som inte riskerar angrepp. I Svealands slättbygder sker sådden ofta så sent att flertalet fält uppnår 1,5-blad senare än datum för 90 daggrader, men trots det är angreppen oftast svaga.

Väderleken under havrens mottagliga stadium är avgörande för hur stora angreppen blir. Fritflugan är beroende av varmt väder och omfattande äggläggning sker först vid temperaturer på ca 17-20 °C. År med starka angrepp utmärks av att havrens känsliga period sammanfaller med en period med varm och solig väderlek. Däremot uteblir angreppen i stort sett helt då väderleken är kall och regnig vid havrens uppkomst.

Mängden fritflugor som flyger ut från övervintringsplatserna varierar från år till år. Väderleken under sommaren har stor betydelse, året efter en solig sommar finns det ofta gott om fritflugor. Vårflygningens storlek följs med hjälp av blå fångstskålar som placeras ut i havrefält. Antalet fångade flugor brukar anges per dm² av fångstskålen och ca 5-10 flugor/dag /dm² är en provisorisk tröskel för risk för angrepp i fält i känsligt stadium. Det är dock svårt att hitta ett tydligt samband mellan fångster av fritflugor och angrepp i enskilda fält. Fångsterna bör främst ses som ett mått på populationens storlek inom en region.

Risken för angrepp är större i vissa områden. Under de senaste tio åren har angreppen av fritfluga i södra och mellersta Sverige inventerats i samarbete mellan SLU och Jordbruksverkets växtskyddscentraler. Betydelsen av olika faktorer som jordart, såtid, närhet till gräsmark kan därmed studeras. Resultaten visar att risken för angrepp är större i skogsbygder jämfört med andra områden. En möjlig förklaring till detta kan vara att tillgången på övervintringsplatser (betesmarker) är störst i skogsbygderna. Angreppen också starkare i små fält och på mulljordar, jämfört med andra fält sådda vid samma tidpunkt.

RISKVÄRDERING - VERSION 2000

Vid bedömningen av om en ska bekämpning utföras i ett havrefält är det viktigt att väga samman alla faktorer som påverkar angreppsrisken. Ett sätt att göra en riskbedömning för skadegörare är att använda någon form av lathund där riskpoäng för olika faktorer summeras. Riskvärderingen för fritfluga började användas 1996 och har fortlöpande utvärderats. Inför 2000 har en del mindre ändringar gjorts och årets version skiljer sig något från tidigare års.

Från slutet av april kommer en interaktiv version av riskvärderingen att finnas tillgänglig via Internet. I denna uppdateras den aktuella temperatursumman och bedömningen av populationens storlek för olika områden fortlöpande. Utvecklingen av regionala temperatursummor meddelas också via Växtskyddsbreven.

Den regniga väderleken under sommaren 2000 bör ha missgynnat fritflugan, speciellt i Mellansverige där det regnade mest. Mängden övervintrande fritflugor bedöms därför som måttlig eller liten. När de första fångsterna i blå fångstskålar i havrefälten registrerats kan bedömningen bekräftas eller eventuellt komma att ändras.

I riskområden är angrepp vanliga och risken för angrepp stiger snabbare med ökande poäng. Som riskområde avses främst Götalands skogsbygder (Småland, södra Östergötland, norra Skåne och Blekinge, östra Halland, södra Älvsborgs län samt Bohuslän). Även andra områden där lokala erfarenheter pekar på att angrepp av fritfluga är ett vanligt förekommande problem kan betraktas som riskområden. I övriga områden, framför allt slättbygder, är angrepp ovanliga och risken för angrepp svårare att beräkna. Detta avspeglas i att risken för angrepp i dessa områden stiger långsammare med ökande poäng.

Vid måttlig risk för angrepp är bekämpningsbehovet osäkert. Man bör ta hänsyn till egna erfarenheter av angreppsnivån på gården. Dessutom tyder erfarenheterna från tidigare angreppsår på att lönsamheten för en behandling är lägre i ett fält med goda tillväxtbetingelser, eftersom sidoskotten delvis tycks kompensera bortfallet från de angripna huvudskotten. I fält med sämre tillväxt är risken stor att även sidoskotten blir hårt angripna.

Mats Lindblad
Utgivet av Sveriges lantbruksuniversitet

Ansvarig utgivare: Roland Sigvald

(c) SLU, Enheten för Tillämpat Växtskydd 2001.